Villkorstrappan

Villkorstrappan är vad Polisen kallar den ökande mängd förbud och andra åtgärder riktade mot den allsvenska fotbollspubliken och det svenska föreningslivet. Polisen säger att de kommer fortsätta att eskalera enligt villkorstrappan tills noll ordningsstörningar förekommer vid allsvenska matcher. Med ordningsstörningar menar Polisen inte bara förekomsten av pyroteknik utan alla typer av ordningsstörningar (exempelvis överförfriskade individer, slagsmål mellan personer, narkotikabrott m.m.) på arenorna eller som på något sätt kan kopplas till arrangemanget i övrigt. Oavsett var de inträffar.

De åtgärder som Polisen vidtar, och sättet de gör det på, går emot all etablerad forskning kring hur man arbetar för att minska konflikter och uppnå den goda ordning Polisen säger sig vara ute efter. Det Polisen gör nu kommer alltså med största sannolikhet att få rakt motsatt effekt vilket vi redan har märkt av i form av ökad polisbrutalitet mot de “vanliga” supportrar Polisen säger sig vilja skydda. Historiskt har de farligaste situationerna på fotbollsläktare uppstått när polisen velat ta i med “hårdhandskarna”. Hillsboroughkatastrofen 1989, där 96 människor omkom, är ett mardrömsexempel. I Sverige har vi inte haft några dödsfall relaterade till ordningsstörningar på läktarplats men 2004 blev en kvinna utsatt för ett sådant våld från ordningsvakter att hon drabbades av hjärtstopp. Polisen säger alltså att de vill ha ”trygga och säkra” arrangemang men bidrar istället själva till att göra arrangemangen mer otrygga än de varit på ett halvt decennium.

Vad innebär då villkorstrappan och varför pratar vi om den?
Villkorstrappan är en upprättad handlingsplan i form av villkor för tillståndsgivning som innebär en stegring av en rad problematiska åtgärder (se nedan) som i slutändan kommer att innebära tomma läktare, enorma inkomstförluster för svensk fotboll och negativa konsekvenser för samhället i stort. För att få arrangera en fotbollsmatch måste nämligen en arrangör, i form av en fysisk person som ofta är klubbens säkerhetschef, söka tillstånd för arrangemanget hos Polismyndigheten. När sedan Polisen beslutar om tillstånd för arrangemanget kan de ålägga arrangören en rad villkor i beslutet. Om arrangören vid nästa match (och tillståndsansökan) inte bedöms ha levt upp till villkoren i beslutet så har Polisen möjlighet att neka tillstånd – och därmed möjligheten för klubben att spela matchen inför publik.

Anledningen till varför villkorstrappan är av så central betydelse i det här sammanhanget är att ett bristande efterlevande av de villkoren kan komma att innebära att fotbollsmatcher i slutändan spelas utan publik.

Polisen har nämligen signalerat att de kommer att agera mot alla former av ordningsstörningar i enlighet med villkorstrappan. Det är alltså inte bara förekomsten av pyroteknik som utgör en ordningsstörning utan även exempelvis överförfriskade individer, bråk mellan personer, narkotikabrott m.m. på arenorna eller ordningsstörningar som på något sätt kan kopplas till arrangemanget.

Det enda acceptabla målet enligt Polismyndigheten är att inga ordningsstörningar ska inträffa. Till dess – mer repression mot oskyldiga åskådare i form av kollektiv bestraffning och hårdare tag i form av brottsanmälningar gentemot säkerhetsansvariga hos klubbarna som lägger ner enorma resurser, i form av tid och pengar, på säkra arrangemang. Att ha den här inställningen faller på sin egen orimlighet och är ett fullkomligt oresonligt resonemang. När man samlar många människor på en och samma plats så kommer ordningsstörningar att inträffa. Inte i några andra sammanhang, såsom festivaler, i nattlivet eller konserter och andra stora evenemang har Polisen detta som konkret mål.

Villkorstrappan innebär en stegring av åtgärder.
Om ordningsstörningar (likt de vi beskrivit ovan) förekommer så stegras åtgärderna till nästa arrangemang. De åtgärder som trappan innehåller finns vad vi vet inte nedskrivna i ett samlat dokument men här har vi försökt samla några av de åtgärder som hittills har genomförts eller som Polisen sagt att de kan komma att genomföra.

Här är exempel på åtgärder som Polisen redan valt att genomföra enligt villkorstrappan:

• Polisen har skrivit ner antalet personer som får vistas på vissa läktare. En läktare som är besiktigad och godkänd för exempelvis 5 500 personer får efter polisbeslut kanske bara ta in 3 500 personer (exempel från Norra ståplats på Friends arena).

• Polisen har beslutat om intim kroppsvisitering. De kallar denna visitation för “samtyckesvisitation” och den inkluderar att visitationspersonalen (ofta unga) ska känna på kvinnors bröst och på besökarnas skrev.

• Förbud mot vissa typer av flaggor (så kallade OH-flaggor) som Polisen anser är för stora. De flaggor det handlat om är flaggor över 1x1 meter. Polisen kallar dessa för “brottsverktyg”.

• Polisen har utökat området som anses vara en del av arenan. På arenan är klubbarna skyldiga att stå för säkerheten och det området har i vissa fall utökats till flera hundra meter utanför själva fotbollsstadion.

• Polisen har bestämt att klubbarna måste läsa upp vissa förutbestämda texter om det exempelvis tänds bengaler på läktarna.

• Polisen har bestämt att de ska anmäla säkerhetsansvariga hos arrangerande klubbar om ordningsstörningar fortsätter att uppstå. Detta kommer ske även om Polisen anser att säkerhetsansvariga har gjort allt de kunnat för att förebygga ordningsstörningar.

Här är exempel på åtgärder som Polisen i uttalanden i medier och egna dokument har sagt sig vara beredda att genomföra:

• Ståplatserna kan komma att delas in i små sektioner där Polisen sedan bestämmer hur många som får vistas i varje sektion. Detta skulle resultera i kraftigt minskad publikkapacitet och “låsa” publik till små ytor på läktaren.

• Klubbarna kan tvingas sätta upp staket långt utanför entréerna så att det bildas gångar fram till visitationen.

• Klubbarna kan tvingas att beordra sin säkerhetspersonal (ordningsvakter) att gå in på läktaren om det uppstår ordningsstörningar. Inga ordningsvakter har idag utbildning i att ta hand om en situation där man ska gå in och gripa människor i så pass stora folksamlingar.

• Bortapublik kan förbjudas på allsvenska fotbollsmatcher.

• Ett totalförbud mot läktarkoreografier (så kallade tifon) kan vara nära förestående. Svenska supportrar är bland de bästa i Europa på att skapa denna typ av inramning och, framförallt, unga människor spenderar tiotusentals timmar ideellt med att skapa dessa arrangemang.

• Polisen har varnat för att ett totalt förbud mot ståplatspublik kan bli aktuellt. Publik även på delar av sittplats kan förbjudas om Polisen uppfattar att det förekommer ordningsstörningar där. Enligt Polisen kan matcherna spelas helt utan publik om andra åtgärder inte får önskad effekt.

• När allting annat har misslyckats, och det kommer det att göra, så kommer Polisen inte längre att bevilja tillstånd för matcher i de högsta serierna i Sverige.

Frågan är inte längre en fråga endast för ståplatspubliken eller för fotbollssupportrar. Konsekvenserna kommer att drabba hela det svenska föreningslivet. Inga arrangemang med motsvarande publikmängd som en allsvensk fotbollsmatch har noll ordningsstörningar. Där många människor samlas (konserter, festivaler, hockeymatcher, demonstrationer osv.) kommer det alltid att uppstå störningar av den allmänna ordningen.

Slutdestinationen är svensk fotboll utan publik. Om publiken försvinner så försvinner också klubbarnas och samhällets intäkter från elitfotbollen vilket kommer leda till mindre pengar till svenskt föreningsliv. Färre ungdomslag, färre knattelag och mindre pengar till andra föreningar i landet. Inte bara till de stora lagens ungdomsverksamhet.

Detta är inte en fråga om bengaler på fotbollsläktare utan en fråga om det svenska föreningslivets överlevnad.